go your own way

För exakt två år sedan visade du mig den här låten. Jag tyckte den var fin, du med. Vi lyssnade den på repeat. Jag stod i underkläder och lagade tortellini och du satt och spelade gta. Jag skulle fan göra allt för att få göra de igen. Jag saknar dig. Vill ha dig här på jorden. Kunde aldrig ana att det är såhär det känns. Har tyckt att andra överreagerat men det är svårt. Ibland känns det som att jag inte kommer överleva  det här. Utan dig. Jag vet att jag låter töntig och skriver det på bloggen men jag vet att du alltid kollade min blogg. Så fort jag  hade skrivit något om att jag var ledsen eller liknade så ringde du mig. Du ringde för att du brydde dig och ibland blev jag arg för att du var överbeskyddande. Förlåt för att jag blev arg på dig. förlåt för allt. Det är så jävla svårt, jag vet liksom inte riktigt hur jag ska bete mig. Går omkring med en konstig känsla i kroppen hela tiden, en udda tomhet. Kanske är det längtan efter dig eller bara vetskapen om att du faktiskt inte är i livet längre. Det känns så sjukt när man skriver det eller pratar om dig. så overkligt. Jag har funderat länge om jag ska publicera det här inlägget eller inte, om det är för vågat och att jag visar mina sårbara sidor. Men jag gör det för dig. För jag vill att du ringer när du läst klart :)

Åsikter

Skriv din åsikt här!

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0